STRAIGHT OUTTA ROCKHOLM

Vi hade ju den där åttakanals bandspelaren, Leif Halonen och jag.

1982 hade Fostex kommit ut med en bandspelare som klarade åtta kanaler på kvartstumsband; modellen hette A8. Så Leif och jag satsade vartenda öre vi hade – två-tre normala månadslöner på den tiden – på bandspelaren, ett mixerbord, några mikrofoner och lite sladdar. Vi åkte upp till Stockholm och traskade in på Musikbörsen vid Sankt Eriksplan och kastade fram en postväxel, och traskade tillbaka mot tåget med en stor kartong. Och var sin tröja som de slängde med på köpet. (Jag har kvar min. Det var tjugo år sedan den passade.)

Och vips hade vi en studio.

Sedan blev det många kvällar och helger – och kanske fler vardagar än vad som strängt taget var lämpligt för två gymnasieelever – i studion. I replokaler under Nävertorpsskolan, under Tallåsskolans hemkunskapslokal vid Röda Ladan, i DuD-huset där servicehuset Igelkotten ligger idag, i CLIM-huset, i Fryshuset ovanpå KAP Studios. Det var många vi kände som tog en vända i studion i olika konstellationer, och vi släpade runt utrustningen och spelade in demotejper med olika band.

Sedan gick tiden. Leif och jag flyttade åt olika håll, Fostex-bandspelaren hamnade hos min bror och till slut i ett källarförråd, gitarren hängdes upp på en vägg, rullbanden stoppades in i ett skåp och tidningsurklippen bars upp på vinden.

Och ett kvartssekel senare blir barnen intresserade… och det visar sig att bandspelaren fortfarande startar. Mixerbordet går att renovera upp. Banden är, osannolikt nog, i samma skick som när de lades undan. Samtidigt börjar det viskas om att DuD ska fira 40. Och när barnen (och Oliver Heinänen) visat mig hur digital musikproduktion fungerar, inser jag att banden går att föra över digitalt, restaurera och remixa. Och den budget som räckte till en vinylsingel på tidigt 80-tal räcker till en dubbel-CD idag. Jag skickar ut trevare till gamla kompisar, och både rullband och kassetter staplas på hög för digitalisering.

Och så sitter man här, med 41 låtar som räddats undan glömskan. 41 låtar som jag oftast hört tidigare, men i de flesta fall bara någon enstaka gång när 80-talet var ungt. (Och så en introduktion, som jag tycker sammanfattar hela det tidiga 80-talet på ett så perfekt sätt. Första gången jag var på en DuD-konsert var 7 februari 1981, Zabba Å Zlå inledde med just det stridsropet, och jag var såld. Tre veckor senare köpte jag min första gitarr.)

Projektet har fått heta ”Femte Vinylen”, efter de fyra första som gavs ut av DuD (Första Vinylen, Andra Vinylen, 3:an och Quattro), men det är inte begränsat till musik som framförts i DuD:s regi. Under första halvan av 80-talet fanns det ett band i varje buske i Flen, Katrineholm och Vingåker. Många av dem bytte namn oftare än de bytte ackord. Jag har helt enkelt sökt med ljus och lykta.

Kvaliteten är varierande. Inte bara på själva det musikaliska – vissa hade aldrig hållit i ett instrument förut, medan andra redan var halvvägs mot sin senare karriär som professionella musiker – utan kanske framför allt vad gäller ljudkvalitet. Vår studio på 80-talet hade budget som en kaffepaus, och vissa spår är närapå perfekta medan andra hade mer brus än musik redan från början. En handfull låtar är nyinspelade, med acceptabel ljudkvalitet, andra har spelats in i proffsstudio och förvarats på rullband, andra har spelats in live på en kassettbandspelare och sedan legat i ett källarförråd i trettio år.

Men en sak har de gemensamt. I ett avseende är de alla lika.

Entusiasmen.

Jädrar andrôla, vad vi var entusiastiska.

Och det här har jag sagt förut, i Lasse Johanssons eminenta fotobok Rockholm: något av det här tog vi med oss genom livet. Något av den här känslan av att det behöver inte vara proffsigt för att vara bra, och det behöver minst av allt vara bra för att vara värt att göra. ”Bra” behöver helt enkelt inte vara en designparameter.

Däremot måste det vara kul.

Och det är vad det här projektet grundar sig på. Naturligtvis har jag, och alla andra inblandade, försökt få det så bra som möjligt. Men framför allt har det varit ett kul projekt att ägna sig åt. Och min avsikt, vår avsikt, är inte egentligen att lyssnarna ska sitta och tycka att det är bra, även om mycket – rentav det mesta – av det faktiskt även uppfyller det kravet.

Målet är att ni ska sitta och tycka att det är kul att höra den här musiken igen.

Det är oförfalskad nostalgi, visst är det så. Men nostalgi handlar inte om att hoppas på att uppleva ungdomen igen. Vad det handlar om är att behålla minnet av ungdomen, som om det var igår. Minnet av att gå på en konsert på Panzardazzet och strunta i om det lät bra, bara alla hade roligt. Att kunna skita i krav som man tror är fundamentala, som kvalitet och professionalism, och bara uppleva den oförfalskade glädjen i att upptäcka att något går att göra, vad det än är. Och att kanske kunna förhålla sig lite grann på samma sätt i vardagen, nu när 1980-talet på något förbluffande sätt förvandlats till 2020-tal utan att vi blev tillfrågade.

Luta er tillbaka. Lyssna på det förflutna. Minns hur det är att ha kul i första hand, och uppfylla en massa godtyckliga krav i andra hand.

Och kom ihåg att hur det än låter, så hatar inte de oss lika mycket som vi hatar dem.

-Mats ”Bräcke” Andersson