Maximilan Rythm Five

En eftermiddag i Katrineholm, vid Stortorget i början av 80-talet. Två tonåringar som spelat i Katrineholms två första punkband, Crunch och ZÅZ, träffar en tredje. Lutad mot ett skyltfönster ser han ut som en riktig punkare, ja som Sid – och det är Sid! Och han spelar bas!!

Raskt smider de sina planer ihop och drar igång det som, efter ett snabbt namnbyte från
Sexheads, snart ska bli Maximilan Rythm Five, döpta efter den fjärde medlemmens släktnamn. Musiken låter som en blandning mellan KSMB, Sex Pistols och Ramones, med en dos Dag Vag.

Eftersom Katrineholm vid tidpunkten var ett centrum för livemusik kan bandet rada upp en hel del spelningar, där publiken kan ryckas med av den ljudvägg som presenteras. Inspiration till texterna hämtas ur tonåringars drömvärldar, vardag och miljö. Allt med en känga åt… allt och alla. Det sjungs argt om Monarkins bevarande, om Skåne och dess skäggiga flummusiker (de var ju vuxna och just därför en måltavla) och om motorcyklar som åker till Japan. Osammanhängande? Ja! Roligt? Ja! Stringent? Icke sa Nicke!! Intervjuade av lokalradion får de frågan var de står för: ”Vi står för dörren. Ja, bokstavligen för dörren så ingen kan ta sig in eller ut!”

Karriären blir kort och bandet upplöses för att, tillsamman och var för sig, dyka upp i band som Pilsner, Horst and the Lions, Nashville Rebels, Gordinis och Sven Jerrings. Ja, de två först nämnda tonåringarna fortsätter sitt idoga arbete med att förse mänskligheten med skrammel, nu på 2020-talet i bandet Fezz.

Vid ett tillfälle i början av 2000, hamnar batteristen på ett tåg från Stockholm. I de tre stolarna bredvid hamnar delar av bandet Hellacopters, med en glad Boba Fett som börjar prata högt om bandet MRF. ”Alltså, den där spelningen i Panzardazzet – var den så magisk som man kommer ihåg?!”

Njae, den kanske inte var det om man nagelfar minnena i detalj. Men stämningen som var, just där – just då… ja, det var magi!

Magi i sin renaste, mest primitiva form.

- Lars Halvarsson

Kommentar från projektledaren: Mina tonårssöner blev ganska chockerade av texten till Bevara Monarkin, trots att de har bred musiksmak och gärna lyssnar på modern punk som Jönzzonligan. Ganska uppfriskande på ett sätt att MRF fortfarande har kvar den förmågan att beröra! Men man undrar ju osökt vad det är för fel på dagens ungdom...